söndag 18 juni 2017

allt är för bra nu.

Jag och göteborgaren åker upp till hans sommarstuga i Halland. Det är fredag eftermiddag och vi ska vara där tills söndag, det är det längsta vi har umgåtts tillsammans hittills. En hel helg bara han och jag.

Och det är bättre än jag kunde föreställa mig att det skulle vara. Bara han och jag. I hans röda stuga vid skogen, vid sjöarna. Vi promenerar, blir myggbitna, dricker kaffe, går till en 4H-gård och tittar på världens sötaste griskultingar och göteborgaren säger att nu vet han var han kan lämna mig om jag behöver underhållas. Vi åker till ett slott och går i trädgården där, äter glass och dricker kaffe igen. Han är för jävla söt och jag kan liksom inte sluta titta på honom. Vi åker och badar och vi åker från det ena stället till det andra. Havet är ungefär samma temperatur som vattnet och vi går barfota över klipporna tillbaka till bilen. Vi grillar på kvällen och vi spelar spel, jag vinner båda spelen och han låtsas bli tjurig. Och jag gillar hur vi har vår eget språk nu, hur vi vet vad den andra gillar och hur vi kan retas med varandra.

Och jag är galet kär i honom och allt han är. Det är bara så det är. Ibland blir jag rädd att det är för bra, tänk om det tar slut? Men det är det som är nu, jag försöker att bara vara i det och inte tänka framåt för mycket. Men jag trivs så väldigt bra med honom och jag vill bara att det ska fortsätta såhär hur länge som helst. Jag skulle kunna vara ensam där med honom hur länge som helst. Sitta i vars sin solstol med vars sin bok och vars sin öl, promenera runt sjön hand i hand. Lyssna på när han berättar om små detaljer i boken han läser, fnissa åt att det handlar om elefanters fötter och att det är sånt som intresserar honom. Fnissa åt hans saltvattensrufs och när han vattenkammar det och byter till glasögon blir han Clark Kent. Jag är kär i Clark Kent.

Och är det såhär sommaren 2017 ska vara så vill jag aldrig att den tar slut.
När han släpper av mig utanför min lägenhet saknar jag honom direkt och jag önskar att vi ska bo ihop nån gång.

lördag 10 juni 2017

släng alla heartbreakstråkar.

Fredag kväll är nog den bästa kvällen på hela veckan, hela helgen ligger framför en. Jag möter göteborgaren på torget, vi äter falafel och sen går vi till en uteservering och träffar hans bästa kompis och kompisens flickvän. Jag har inte träffat dem tidigare men de är både trevliga och roliga och vi har en jättebra kväll. Dricker några öl på ett ställe, går vidare och spelar shuffleboard, dricker öl på ett annat ställe. Och göteborgaren är så fin och uppmärksam och omtänksam, inte det minsta rädd att visa att vi hör ihop. Jag är ovan vid att umgås med andra par men jag måste säga att jag gillar det. Jag gillar att det är han och jag, hans kompis och hon, och att det är så tydligt att det är vi. En hand på ett lår, hålla hand när vi går mellan ställena. Jag gillar sammanhanget så himla mycket och att det är självklart.

Vi går hem genom regnet och är hemma hos mig vid elva, vi tittar på Sveriges mål i repris eftersom vi missade fotbollsmatchen. Jag sitter tätt intill honom och han är varm och mjuk och luktar gott. Vi går och lägger oss i min säng och jag håller på att bubbla över, hjärtat vill liksom hoppa ut ur bröstkorgen. Tänk att det kan bli såhär, vilken tur vi har haft. 

Innan vi ska somna säger jag att jag måste säga nåt. Jag börjar fnissa och tar några djupa andetag, säger att jag måste bara samla lite mod. Han håller om mig hårt och jag tror han vet vad jag ska säga men jag säger det ändå: Jag älskar dig. Han kysser mig jättejättejättemjukt och börjar fnissa lite han också. Så säger han det: Jag tror jag älskar dig också, fastän du är MFFare. 

Och jag säger att det är en stor grej, att jag bara har sagt det till en person innan och att han ska känna sig utvald. Han säger att det gör han och så ligger vi och tätt intill och bara andas en stund innan vi somnar. På morgonen frågar han om jag vill följa med till hans sommarstuga nästa helg. Och jag är så jävla glad att han är min kille.

onsdag 7 juni 2017

london.

I helgen var jag och hälsade på min syster i London. Jag hade tänkt i förväg att det kanske inte var så smart att åka precis före valet, men sen ryckte jag på axlarna åt det. I lördags kväll var vi ute på en pub i min syrras kvarter när det började plinga i hennes kompisars mobiler. Nån har kört in i folk på London Bridge, sa första nyhetsflasharna. Nån har knivhuggit folk, hörde vi sen. Och ni vet precis när det har hänt, då vill man inte tro det värsta. Men det visar sig vara det värsta. Vi är inte överhuvudtaget i närheten, så vi promenerar hem till min systers hus. Dricker te och tittar på film istället, lättade över att vi inte hade långt att ta oss hem.

På morgonen har jag en massa meddelanden, folk som frågar om allt är bra. 
Man vill inte gå runt och vara nervös, men man är det ändå.
På tågstationen, fullt av poliser med vapen. Man vill inte att det ska kännas lugnande att polisen vaktar med vapen, men det gör det ändå. 

Det är skönt att komma hem på tisdagen. Från ösregn till växlande molnighet, från storstadsstress och flygplatshets till stillsamt röddagslugn. Och jag funderar över resande. Har inga fler flygresor inplanerade i år, inga storstadsbesök. Vill inte, orkar inte. Håller mig till tåg och mindre städer tror jag- är sugen på Berlin men tror inte att jag orkar. Man vill inte gå runt med hjärtklappning men ibland gör man det ändå. 



torsdag 1 juni 2017

halvåret.

Idag är det exakt ett halvår sen jag träffade min göteborgare. (Vill ni läsa om det så kan ni ju klicka in er på etiketten "göteborgaren".) Ett halvår sen vi var på den där första öldejten efter jobbet, den som jag var ganska opepp på pga att jag hade varit på två halvdana öldejter inom loppet av en vecka. Den som blev trevlig och gjorde mig nyfiken på honom. Och hjälp vad glad jag är att jag gick på den dejten, och att han var bra på att höra av sig dagen efter.

Något som är märkligt är att han är en sån som kille som jag ville träffa, men som jag inte trodde att jag skulle träffa. Jag trodde inte att såna som han var singlar och dejtade, jag har i alla fall inte träffat nån tidigare under alla mina år som singel. Han är smart, han är lugn, han är rolig och han är omtänksam. Han gillar fotboll precis som jag fast ett annat lag, han har en massa böcker om filosofi i sin bokhylla, han har ungefär samma musiksmak som jag och han lagar fantastiskt god mat. Igår kväll skulle vi bara äta pasta, då tillagade han tomater på två olika sätt blancherade kvisttomater och körsbärstomater i ugn, sen blandat med lök och basilika till en sås och gjorde dessutom krutonger till det. Jag älskar att stå bredvid honom när han lagar mat och titta på hans detaljarbete som när han hackar smått smått smått. Och vet ni vem jag tänkte att jag ville träffa? En göteborgare (obs sant! älskar dialekten) som kan laga mat och gillar fotboll och gärna musik.

Vi har det fortfarande inte perfekt, det säger väl sig själv egentligen. Vi har inte känt varandra så himla länge och kommunicerar kanske inte alltid helt hundra. Han har inte träffat mer än några av mina kompisar och jag bara en av hans, och vi har inte träffat den andres familj. När vi umgås med vänner gör vi det hittills mest var för sig, och när vi träffar varandra är vi oftast ensamma. Vi har inte pratat om framtiden, jag vet inte var han ser sig själv om några år. Men jag är inte så stressad just nu, faktiskt. Förr eller senare kommer vi att prata om det där. Jag tar det lugnt. Det känns som att vi känner varandra nu, vet vad den andre gillar och hur den funkar. Jag vet att jag är mer rastlös, mer otålig, mer framåt. Jag får ta det steg för steg och vara okej med att vara den som styr oss framåt. Så länge jag vet att han vill vara med mig (och det blir han bättre och bättre på att visa) och jag vill vara med honom (och det känner jag mer och mer att jag vill) så blir det nog bra. Vi kan inte förändra varandra, bara förstå hur vi fungerar.

Och jag gillar honom så tokigt mycket, sådär att jag är alldeles varm inombords när jag tänker på honom, alldeles lugn och mjuk när jag går från hans lägenhet. Hur mycket som helst är det värt.

fredag 26 maj 2017

fredagen den 26 maj 2017.

Jag är så jävla jävla kär i den där göteborgaren. Ville bara meddela det till världen. 

torsdag 25 maj 2017

ologisk oro.

Det är onsdag och göteborgaren är i sin sommarstuga och det är en onsdag som är en fredag för det är långhelg på gång. Han är på landet och jag är mitt i stan, på min bästis innergård med grillat och vitt vin. Hon och jag pratar om relationer och hur de sällan är så perfekta som de verkar men hur man ändå känner att det är värt allt. Små saker som en kopp kaffe på nattduksbordet när man har svårt att ta sig ur sängen, eller hans leende när man tar sig upp och virar in sig i täcket och sätter sig bredvid honom och dricker kaffet. Alla de små detaljerna som tillsammans gör sammanhanget, gör att man hela tiden längtar efter honom.

Det är onsdag kväll och vi skickar bilder på mat till varandra. Här är min grillmat, här är min nudelsallad. Sen blir det tyst. Det är torsdag morgon och vaknar med lite huvudvärk efter vinet, tittar på mobilen och den är tom. Tittar på messenger och han har inte varit online på elva timmar snart. Skriver god morgon och sen väntar jag. Han brukar vara morgonpigg. Det går en liten stund och sen börjar katastroftankarna smyga sig på. Ni vet. Man blir liksom stirrig i kroppen och vrider och vänder sig och tittar på mobilen varje minut. Jaha, nu har han inte varit online på tolv timmar. Inte sen vi chattade sist, det sista jag skrev har han inte läst. Och det är då man börjar tänka att tänk om det hänt nåt? (Med mitt ex tänkte jag så nästan var gång han var ute och körde motorcykel, tänkte att nu kommer det snart ett telefonsamtal från okänt nummer och då är det från sjukhuset.)

Så i mitt huvud tänker jag tänk om han har dött. Tänk om det har kommit in nån galning med kniv i stugan och huggit honom i magen, tänk om han ligger död på köksgolvet? Tänk om han satt maten i halsen och så har det sista vi diskuterat varit onsdagsfredagsmiddagen. Ni vet när man börjar tänka sådär, då börjar hjärtat klappa snabbare och man funderar över vad man ska ha på sig på hans begravning. Och tankarna bara rusar iväg. 

Sen blir klockan 0915 och jag går upp ur sängen. Sätter på en kanna kaffe medan hjärtat bankar. Klockan 0930 skriver han äntligen, godmorgon nu har jag sovit jättelänge. Och jag andas ut, mitt hjärta lugnar ner sig. Han är i sin stuga på landet och jag är i stan, och jag tänker att jag längtar efter honom. Ikväll ska vi träffas igen och jag tror att han betyder mer för mig än vad jag tidigare har trott.


onsdag 17 maj 2017

vardagarna & otillräckligheten.

Man tror att det ska vara enklare. Att livet liksom löser sig för att man blir kär och allting bara flyter på. Vet ni, eller ja det kanske bara är jag som inte visste det, så är det inte alls. Det kan vara nåt som är väldigt bra såklart och enklare ibland att inte vara ensam, men det är en extra pusselbit, en extra tanke att konstant tänka. Han är det första jag tänker på när jag vaknar och ibland gör det mig glad men ibland finns det orostankar om otillräcklighet och hur man ska få dagarna att gå ihop.

Snart har halva 2017 gått. Jag försöker stanna upp och känna efter ibland, istället för att bara rusa framåt. Tar foto på alla möjliga blommor och träd i motljus och tänker på allt jag skulle vilja hinna med men inte gör. Jag har inte badat i havet än och ändå har halva maj gått. 

Ibland vet jag inte vad jag vill, mest för att jag känner att jag aldrig räcker till. Idag var jag tvungen att ställa in umgänge med vänner efter jobbet för att jag inte orkar. Orkar inte vara trevlig, orkar inte umgås, vill inte annat än att vattna mina chiliplantor och mina tomater och sen laga mat och lägga mig på soffan. Kanske ett glas vin med öppen balkongdörr, orkar inte socialisera. 

Jag har inte träffat mina föräldrar på flera veckor. Tidigare brukade jag träffa dem nån gång i veckan, äta middag hos dem och och klappa katten och sen åka hem igen. Det är sånt jag saknar, sånt jag ibland måste prioritera bort för att umgås med M. Jag hoppas att han snart vill följa med hem till mina föräldrar och äta middag, det har jag inte vågat fråga. Så mycket som jag fortfarande inte vågar fråga om, för att inte riskera att han ska tycka att jag är tjatig eller nåt. Jag vill bara att han ska vara med, lite mer delaktig än nu.

Jag längtar så ruskigt mycket efter semester, efter att få vara ledig ett längre tag. Jag drömmer om att resa bort med M, isolera mig nånstans med honom i några dagar. Vi har snart känt varandra i ett halvår och jag tycker fortfarande bara att jag känner utvalda delar av honom, och han har nog bara sett utvalda delar av mig. Det är märkligt. Jag vet att jag vill vara med honom men jag vill vara mer. Vill att veckan ska ha åtta dagar och dygnet 30 timmar och jag vill bo med honom. Jag tänker ofta på det: att honom vill jag bo ihop med. Jag tror att det skulle göra vår relation finare, vi skulle slippa det där krånglandet om min stad eller hans, slippa mötas vid Ica, slippa tåget hem.

Ibland tänker jag att jag kommer att förstöra detta. På nåt sätt. Jag kommer att tränga in honom i ett hörn, han kommer känna att det blir för mycket, eller så kommer jag att ställa krav som han inte kan möta, frågor han inte kan svara på. Men jag har aldrig haft detta förr. Jag vet inte hur man gör när man nästan kan leva ihop - vet bara långdistans eller att den ena offrar allt och flyttar och det var jag. Jag vet inte hur man gör med vardag. Jag är inte helt ärlig mot honom för jag vågar inte och jag vet inte vad han tänker. Vet inte hur ärlig han är mot mig, vad han tänker tycker känner vill med framtiden. 

Och jag vet att jag nån gång måste fråga vad han vill i längden. Vet man det? Jag vet att jag vill ha en trädgård (eller en koloni), jag vill ha minst en katt och kanske höns men jag vet inte om jag vill ha barn. Jag vill vara med honom och jag vill att han ska vara med mig precis så.